Igår kom mamma hit med middag åt mig, fläskfilé och potatisgratäng. Det var gott, och snällt av henne =). Tack!

Efter att jag ätit gick jag till Jens, tog med mig mat till honom också. Det uppskattades, och jag fick känna mig lite snäll =). Skulle plugga hos honom var det tänkt, men lessnade ganska snabbt. Så vi mötte varandra i Robinson istället, där jag var den bättre av oss.

Sedan kikade vi på TV, bland annat Vänner och Bonde söker fru. Men vi såg även en dokumentär innan det blev sängen, och gud så fascinerad jag blev av den flickan. Dokumentären hette Julianas nya ansikte. Hon föddes utan ansikte, och får hjälp av en läkare att bygga upp det. Jag blev verkligen imponerad av henne, satt som fastklistrad i soffan. Så glad och duktig, trots att hon lever som hon gör och har det handikapp hon har. Här gnäller man över att man har för stor mage, eller för stora lår. Man får ju skämmas! Det finns ju andra som har det värre. Jag kan ju göra något åt min mage och mina lår, och det är något så enkelt som att röra på sig mer. Men hon kan inte göra så hon får ett ansikte. Visst, hon kan genomgå operationer efter operationer. Men hon kommer ju aldrig få ett riktigt ansikte, likt oss andra. Och hur bra och roligt är det för henne att genomgå en massa operationer? Hon var fem år när dokumentären spelades in, och hade då opererats 28 gånger tror jag.

Nej, jag blev verkligen imponerad av henne! En grym tjej!



// Sandra ♥.