Idag när jag gick ut från skolan så blåste det väldigt mycket snö, och det var några byggarbetare på gården. Dom hade skottat snö från taken.

När jag går ut är jag inte riktigt påklädd, jag försöker febrilt få ut vantarna ur mössan. När jag har gjort det så försöker jag få på mig mössan, men det är svårt för att det blåser. Då kommer en av byggarbetarna och säger att det inte är något roligt väder, och jag höll med honom. Sedan säger han: "Vänta så ska jag täcka dig medan du försöker få på dig mössan" och så ställer han sig och lutar sig över mig. Jag tackade för det, och han såg nöjd ut. Han trodde nog att jag var ett av barnen, för han pratade med mig som om jag vore elva år ungefär. När jag gick därifrån kunde jag inte sluta fnissa.

Nu är det faktiskt så att eleverna i femman är ett huvud längre än mig, så jag förstår att det inte var så lätt för honom att veta. Men självklart går jag därifrån och fnissar, för jag vet ju att jag snart fyller 23.

Men han är nog jättenöjd över att han var snäll och hjälpte "ett av barnen" =).

I övrigt kan jag säga att jag har väldigt ont i kroppen; överarmar, rygg, axlar och nacke efter att jag gjorde min otroligt vackra vurpa igår!



// Sandra ♥.